Dagen börjar som vanligt. Slår upp gluggarna vid halv sju-snåret. Stänger av väckarklockan innan den ens har funderat på att ringa. Jag äääääger den så hårt nu när jag har vaknat 20 minuter innan larmet ska gå och eftersom jag är så pigg om mornarna nu äger jag den för jämnan. Till detta skall tilläggas att när den ringer vid 6.50 har jag råd med en snooze och alltså har jag fått en halvtimme till godo genom att vakna av mig själv. Grötfrulle, dusch och en kam genom håret senare rasslar jag ner på gatan som tar mig till tunnelbanan. Hetsar in på kontoret vid åtta och börjar jobba. Så långt allt väl.
Vid halv tolv sitter jag i telefon om pilatesbollar och gummiband med en trevlig säljare på Casall och känner plötsligt att det hettar i ansiktet. Jag avslutar samtalet och frågar min kollega Lotten om jag ser annorlunda ut på nått sätt för jag känner mig lite annorlunda. Hon flämtar till och säger "oj, du är ju knallröd!". Annan kollega, Jeff, frustar till och kläcker "yeah, you look like you've been skiing! Höhö.."
Jag känner mig själv på kinden och konstaterar att huden är kokhet. Flyger upp och når toaletten på en halv sekund. I det skoningslösa ljuset framför spegeln konstaterar jag att både Lotten och Jeff har rätt – jag är knallröd och det ser ut som om jag har åkt skidor en hel dag med goggels på. Och solskydd av.
Inte så lustigt, nej. Men olustigt då? Jajjemen!Sådär ser jag alltså ut och flyger på snabba fötter tillbaka genom kontorslandskapet, blir stoppad på halva vägen av någon jag känner igen som sportjournalist som undrar hur det är fatt och gör sen den blixtsnabba bedömningen att det nog är en allergiskt reaktion. Meeenar du?, tänker jag men lyssnar artigt färdigt. Han är dessutom mycket vänlig. Flyger sen vidare tillbaka till min plats för att få utrymme att ventilera min krypande panik hos de mina. Väl där kommer jag inte på nått att säga utan ställer mig i en närmast frusen pose med den fläckiga armen stelt blottad och låter jag ansiktsuttrycket beskriva vad jag känner inför situationen. Plötsligt har alla råd att ge och det skall ringas sjukvårdsupplysning innan andningsvägarna svullnar upp och hjärtat stannar och allt möjligt. Men herreguuuuud!
Den som behåller lugnet bäst är Ola som kastar en förströdd blick åt mitt håll och levererar en önskan om att jag inte ska gripas av panik. Hur han nu kan säga så när han ju måste se hur min hy mest liknar något som legat under splitter nya solarierör på anabola! Hur som helst, jag försvinner iväg snabbare än en avlöning mot Apoteket. Jag gömmer mig i skuggan, som skärmen av min lilla smäck välsignar mig med, och tittar ner i marken där jag går med hysteriskt blossande kinder. Väl på Apoteket möter mig en förstående receptarie bakom disken och jag får mina antihistaminer. "Men du kan bli lite trött av tabletterna", säger han tveksamt som om det vore en anledning till att jag kanske inte skulle vilja ta dom. "Ge hit bums!", säger jag. Sväljer ett piller på stället och känner mig på kinderna, hoppas att hettan ska lägga sig direkt likt när man skruvar ner värmen på en induktionshäll. Well okej då, jag ger det ett par minuter...
Väl tillbaka konstaterar jag att kinderna lugnar sig lite i taget. Äventyret är över och jag intar en god och närande lunch i Fyrans restaurang med min goda vän Emelie Klein. Men eftersom jag känner att jag vill krama det sista ur dramat byter vi allergihistorier med varann och jag visar tvättbjörnsbilderna gång på gång.
Undrar vad det var...? Jag kanske får gå och kolla upp vad jag är allergisk mot.
Hur som helst avslutar jag kvällen med detta mumsiga:
Banan mixad med grädde (laktosfri) och så frusna blåbär på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar