Det var gott att dricka vin i lördags. Det var jättegott att äta socker, fett och snabba kolhydrater hela helgen. Ljuvligt att slippa tänka och bara låta sig go with the flow och äta det man känner för. Ja visst är det det.
Men det kostar.
Det är dyrt som bara f*n.
Jag har nog aldrig nånsin blivit så chockad och överraskad av min egen kropps beteende som jag blev efter min helg i sus och dus.
På söndagen var jag trött. Jamen så klart! Jag hade ju druckit en massa vin till sent sent. Men det har jag ju gjort förr. Inga konstigheter. Gick och la mig i söndagsvettig tid och allt. Det är nog borta imorgon. Eller hur...
Neeeej. Inte alls borta imorgon. Nej, nej. Högst påtaglig tröttma på måndagen. Svårt påtaglig och djävulskt närvarande samtidigt som jag själv passar på att vara totalt frånvarande. På dåligt humör är jag också. Otålig och snarstucken och inte alls trevlig att ha och göra med. Sån kan man ju vara om man är sjuuukt bakis, visst. Men problemet var bara att jag överhuvudtaget inte hade varit sjukt bakis och dessutom var det dagen efter jag hade haft chansen att vara sjukt bakis.
Men okej. Jag är ju inte purung längre och sånt får man ju acceptera. Måndagen klaras av i plågsam takt och jag åker hem till landet. Går och lägger mig i ytterst vettig tid. Det måste jag, för där ute måste jag gå upp en timme tidigare än i stan. Och jag är ju så trött också. Men på morgonen när klockan ringer 6.20 vill jag bara flatgarva den i ansiktet, så att den ska fattar att den så uppenbart gör bort sig. Flyttar fram alarmet till 6.50. Inte heller den signalen respekteras. Jag kämpar mig slutligen upp 7.40, under mycket stora protester. Hinner inte ens med 8.40-tåget. Får ta ett ytterligare en halvtimme senare.
Sen start på tisdagen som aldrig tar fart. Flyter runt lika sölig som en amöba och tänker inte klart heller denna dan. Jag släpar fötterna efter mig, är varken effektiv eller glad och funderar allvarligt över saker och tings meningsfullhet. Finns det nån sån?, tänker jag. Jamenherreguuuud. Seriöst! Kan man kalla det tre dagars minidepression, månne? Ja, det kan man bannemej!
Först idag, onsdag har jag känt att energin är på väg tillbaka. Vi snackar alltså TRE dagars fysiskt sammanbrott efter en helg av brutalt övergrepp på min renlevnadsdetox.
Jag har festat och ätit onyttigt förr, men jag har aldrig haft en chans att reflektera vad det verkligen har gjort med min kropp. Jag har ju inte givit den en chans eftersom det inte har dröjt särskilt länge till nästa tillfälle då jag har susat och dusat med antingen snabbmat eller fest och alkohol. Jag har inte kunnat jämföra förrän nu, för nu kan jag jämföra hur kroppen ska må.
Nej du. Nu drar jag upp på den smala vägen igen. Där ämnar jag stanna ett tag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar