Vi ska var ärliga här för det vi ju sagt, eller hur?
(Är du lite äckelmagad bör du sluta läsa nu.)
Jag tänkte berätta lite om baksidorna med den här detoxen.
Det har ju redan framgått hur fantastiskt bra jag mår, hur pigg jag är och hur bra jag sover. Bra, då kan vi lämna det för en liten stund då.
För det finns en nackdel med att dagligen inmundiga dessa lass av råkost och bönor. Jepps. Det kallas gas. Och roligt är det inte för magen är som en aktiv vulkan. Bokstavligt talat. För den släpper ifrån sig skulle kunna ödelägga byar. Ja huuu…
Och det jag så att säga producerar är av ett helt annat slag än innan. I vanliga fall brukar ju materia av det här slaget vilja sjunka tillbaka i skuggorna i väntan på den någorlunda värdiga sjömansbegravning som iscensätts i samma stund man drar i spolknappen. Men inte detta nya. Det vill ta plats på scen och vägrar gömma sig bakom ridån. "Haha! Vi är här nu och vi tänker inte låta oss tryckas ner." Typ. Dessutom kräver dom min uppmärksamhet lite för ofta för att jag ska tycka att det är trivsamt. Det stör mig! Kryp tillbaka under din sten och stör mig max en gång per dag!
Hela situationen får mig dessutom att tänka på ett närmast traumatiskt barndomsminne inom samma ämne. Denna lilla historia har jag inte delat med några andra än närmaste familjen, men eftersom preskriptionstiden är cirka 30 år för historier av detta slag vågar jag bjuda på den.
När jag var liten och bodde i Karlskrona åkte vi inte till publika badstränder om somrarna. Nops, icke. Eftersom pappa är sjöofficer hade mamma i sin ägo ett inplastat, gult kort som gav henne tillträde till Örlogsbasen i nämnda stad. Inne på basen fanns officersbadet, ett av plankstaket inhägnat hörn placerat längst ut bortom repslagarbanan, välsignat med badhytter och solsängar. Här fanns inga fula gubbar som kunde röva bort ungar men samtidigt en handfull pålitliga vuxna i närheten som kunde hålla ögonen på både egna och andras avkommor. Drömmen för en soltörstande trebarnsmor, alltså. Själv var jag lagom nöjd eftersom stranden var stenig och tången började frodas bara ett par meter ut.
Hur som helst. Det officersbadet saknade var en bekvämlighetsinrättning. Till slut måste sådan nonchalans straffa sig. Dagen kom och högre makter valde alltså mig som budbärare.
Hade behovet varit av det lilla slaget hade situationen varit snabbt hanterad. Men det handlade alltså inte om nummer ett. Jag meddelar min solande mor som i vanliga fall är mycket omhändertagande, men som nu uppenbarligen lider av solsting eftersom hon pekar ut i vattnet. Ut i vattnet… det är alltså där hon menar att jag ska förrätta mina behov?! Är det månne en släng av 70-talets flummiga låt-gå-attityd där precis allt är normalt och okej? Men det ÄR inte okej och jag känner det i hela mitt 4-åriga väsen. Men jag inser att valet inte ligger hos mig och jag måste ju dessutom gå NU så jag smyger ut i vattnet. Jag vill inte gå för långt ut för där börjar tången, men jag kan ju inte stå för nära stranden heller för avslöjar jag ju min skamliga handling. Alltså måste jag, ve och fasa!, ut i tången vilket jag avskyr. Så där står jag då blick stilla med bekymrad min, rynkad panna och skamsen blick. Försöker se ut som att jag bara badar lite stilla – heeeelt normalt. Jag fokuserar (det kräver stora ansträngningar att göra det jag gjorde i just det elementet), avhandlar det som skall avhandlas och tänker att nu är det klart. Men nej. För i samma ögonblick förnimmer jag hur resultatet av mina ansträngningar långsamt stiger upp mot ytan längs med ryggen, likt en whistle blower av värsta slag! Svårt chockad börjar jag slå efter femtekolonnaren och flyr in mot stranden. Jag tar skydd hos min fortfarande solande mor, sticker där huvudet i sanden och vägrar bada mer den dan. Ohhhh the shame, ohh the trauma. Jaja, det är bra nu men jag gillar inte att bli påmind. Vilket jag ju blir nu.
Det kan bara inte fortsätta såhär. Vad ska jag göra?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar